Det blir bra igen

Det hela började med en resa. Jag skulle få tid att unna mig semester efter några månader som varit långt ifrån optimala.

 

Jag bokade en långresa till södra Europa. Själv. Jag skulle få vara med mig själv, hitta på saker ensam och bara få vara. Detta var någonting jag sett mycket fram emot, jag gillar mitt egna sällskap och har inget emot att ha en eller flera stunder för mig själv. Många skulle nog kalla mig för ensamvarg, men jag är alldeles för social för att vara det. Ibland tycker jag helt enkelt om att bryta från vardagen och andra för att vara själv. Jag är mestadels ensammen, men har ingenting emot att umgås med vänner och familj om jag är på humör. Däremot kan jag vara rätt tydlig med när jag vill vara ensam och det respekteras alltid.

 

Hur som helst, resan var det.

 

Jag reste sedan ensam, till södra Europa till en destination jag vill hålla hemlig. Väskan var fullpackad, humöret på topp och förväntningarna skyhöga. Mitt hotellrum var perfekt för mig, jag hade allt jag behövde; kök, toalett, sovrum, vardagsrum och en stor balkong med havsutsikt. Jag kände mig genast som hemma på hotellet och utforskade de lokala delarna av området jag bodde på. För att ha ett sådant dåligt lokalsinne som jag så hittade jag utmärkt bland affärerna nere på "byn".

 

De första dagarna lapade jag sol, jag badade när jag blev för varm och gick sedan upp på rummet för att ta en bit lunch och titta på TV. Jag gjorde ingenting märkvärdigt. Det låter rätt tråkigt och ospännande, men det är sanningen. Jag kände inget behov av att göra någonting annat, det var så skönt att slippa undan all stress, vistas bland människor som inte kände mig och just det - bara få vara.

 

Efter en vecka ser jag mig sedan i spegeln. Granskar mig själv i ansiktet, precis som jag alltid har gjort. Jag upptäcker en dubbelhaka. Inget som skulle vara synligt för någon annan, men jag såg den och det var så det började. Blicken vandrade ner för halsen, bröstet och så midjan. Min tjocka midja. Min lata midja. Sedan mina breda, fula höfter och så låren. Usch, låren. Jag vill inte ens tänka på det.

 

Jag hade gått upp i vikt. En aning.

 

Innan resan hade jag tränat STENHÅRT på gymmet, sprungit 7km varenda kväll och var i hyfsad god form. Jag tränade för att hållas i skick då träning alltid varit en del av mitt liv utan att den tagit kontroll över det. Men så upplevde jag att min lata livstil nere i södern tagit över mitt liv, jag hade mest ätit och simmat lite i hotellpoolen för att svalka mig - jag hade inte gjort någon träning alls, för det var för varmt för mig att ta en löptur och dessutom hade jag glömt mina löparskor hemma.

 

Det var i den sekunden jag bestämde mig - sekunden jag såg min kropp och kände avsmaken i munnen, att jag måste göra någonting. Men jag visste inte hur.

 

Jag var sugen på glass en kväll, sprang ner till kiosken och köpte mig en liter chokladglass. Jag åt den. Snabbt, målmedvetet och efter femton minuter var den slut. Jag mådde så dåligt. Dels för att jag precis tryckt i mig glass och för att tanken fanns där - "Vad fan. Du blir bara tjockare nu."

 

Jag sprang in på toan och försökte kräkas upp den.

 

Först gick det inte. Jag har aldrig tvingat mig själv till att spy förut, så jag gav upp och googlade hur man spyr upp mat. Så desperat var jag. Jag fick svar på flashback och gick tillbaka in i badrummet igen, ställde mig på knä framför toaletten och tryckte ner två fingrar i halsen. Så kom spyan och jag avskydde det. Jag spydde tills det kom magsaft, då visste jag att all glass var borta.

 

Jag minns att jag såg mig själv i spegeln efteråt och jag minns blicken jag gav min spegelbild.

Hade jag precis sjunkit så lågt? Hade jag precis? Ja, det hade jag.

 

Little did I know att det skulle fortsätta så.