The secret is out
Jag har berättat det nu.
Det känns konstigt och om jag kunde vrida tillbaka tiden och få det ogjort så hade jag gjort det, jag vill inte att min familj och min bästa vän ska oroa sig för mig. Min "sjukdom" är min ensak och den hade jag nog, helt ärligt, gärna behållt för mig själv.
Nästa steg är att få tag i en psykolog och sedan få hjälp av en ätstörningklinik. Det känns så otroligt konstigt och osannolikt på något vis, hade någon berättat för mig för två år sedan att jag, 2014, skulle lida av ätstörningar så hade jag "garvat läppen" av mig. Jag har alltid älskat mat och tyckt om att äta, men något har slagit slint. Ingenting är sig likt längre och jag kan spekulera i flera timmar om vad det kan bero på, men jag kan inte komma fram till ett exakt svar.
Jag ska även gå ut med det på jobbet, åtminstone till samordnaren, så att hon vet och så att någon vet varför jag ränner till läkaren var och varannan vecka sedan när den cirkusen drar i gång.
Fan, också.
Vad i helvete har jag ställt till med?
