Det känns lika rätt som det känns fel
Vet ni vad det värsta är? Det är att jag vet att jag gör fel men inte gör någonting åt det. Det här är precis som ett missbruk, vet ni. Jag kan inte slita mig loss från det här. Det är omöjligt.
Jag älskar att jag har blivit magrare.
På drygt en månad har jag tappat över 10 kg. Innan dess hade jag tappat närmare 8 kg pga träning och SUNDA matvanor. Det gör att jag nästan har tappat 20 kg på mindre än tre månader. Jag älskar det och det gör mig rädd. För mig finns ingen maxgräns på hur långt jag vill ta detta. Ofta när man bantar så säger man "Ah men drygt 5 kilo är väl bra. Sedan är jag nöjd". Men jag vill bara fortsätta. Jag vill se hur långt det kan gå. Det är helt sjukt, men det är sant.
Varken vänner eller familj har märkt någonting. Det har givetvis märkt att jag har blivt mindre, men de misstänker ingenting. Jag är rädd för att de ska göra det, att någon i min familj ska höra när jag kräks på toaletten. Det innebär ett slut på detta betéende och även om det skulle vara bra, så är det inget jag vill. För just nu så känns det lika rätt som det känns fel.
