Det är det lilla som räknas
Jag antar att det är bättre än ingenting när man spyr upp mer än hälften av det man fick i sig?
En släkting börjar ana något, mina kräkreflexer har blivit sämre och mina tänder har gjort illa mitt finger. Kräkvanorna mina har försämrats avsevärt. Jag får panik av det. Det tar längre tid för mig att få upp maten jag förtärt, jag måste gå i fler omgångar för att det ska kännas bra för min del.
Varför kan inte livet bara vara enkelt för?
